1 år, men det känns som igår.

Den 28 Oktober 2009 hände någonting ofattbart. En olycka som på olika vis berörda varenda människa i Umeå och även personer utanför.
Idag är det ett år sedan den fruktansvärda olyckan skedde där min barndomskompis blev svårt skadad och 2 andra ungdomar miste livet.

Jag minns oron, sorgen och tomheten som alla kände, dagar och veckor därefter. Minns förtvivlan av att inte kunna göra mer än att lämna en nalle och ett kort på sjukhuset. Minns bilderna som inte ville försvinna från huvudet.

Än idag när olyckan kommer på tal blir jag illa till mods och kan inte förstå att det verkligen ha hänt. Att det kan gå så fasansfullt fort då två personer går miste om ett helt liv. Då två andra får leva med minnena i sina fortsatta liv.

Idag tänker jag på de inblandade och deras familjer. På dem som i våras fick hem en låda med studentmössa men ändå inte skulle få se sina barn springa ut genom skolans dörrar och sjunga om studentens lyckliga dar. På dem som mist en vän, ett syskon, en pojk/flickvän. På alla runt om kring som trots allt berörts så mycket ändå.

Tänker på alla som jag har runt om kring mig och hoppas innerligt att alla tog lärdom av det som skedde, likt jag gjort. Det får inte hända igen.

Min vänner stanna hos mig.

And the tears come streaming down your face
When you lose something you cannot replace
When you love someone but it goes to waste
COULD IT BE WORSE?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you