Det jag menar är att när jag "minns" någonting från när jag var liten, så vet jag aldrig om det är ett riktigt minne eller om det bara är ett fotografi eller filmklipp jag sett.
Jag och mamma diskuterade detta här om dagen och trots att hon är betydligt äldre än mig så har hon minnen till och med från 4 års ålder då hon försökte lära sig säga Algot. De enda riktiga minnena jag har, som jag vet är minnen och inte dokumenterade sådana, det är dem från dagis. Från dagis minns jag små detaljer, jag minns barnen och fröknarna. Jag minns att vi åkte på fikavagnen och badade i en badbalja på toaletten. Jag minns ritrummet och legopåsen också minns jag när jag försökte tvinga en stackars liten flicka att ligga och sova eftersom jag var mamma och hon barn i vår lek.
Ett minne som jag har hemifrån är när jag är inne på toaletten. Jag hade en dagisfröken som hette Barbro, hon var min absoluta favorit, men jag tyckte att hon hade ett väldigt tokigt namn. Så jag brukade stå inne på toaletten, peka ut på våran tall som då stod på gården och säga "barr" samtidigt som jag ställde mig över badkaret med händerna på ena kanten och fötterna på den andra och säga "bro. Barbro!" Detta minne tror jag är från 4 års ålder och det finns inte dokumenterat någonstans.
Men jag tycker att det är lite läskigt, när man tänker på det, att minnen försvinner i och med att man dokumenterar dom. Tanken är väl egentligen motsatsen?
Jag har i alla fall bestämt att filma och fotografera allt från mina egna barns barndom eftersom jag vet själv vilken lycka det har varit att få ta del av vem man var som liten. Dock tror jag inte man ska låta barnen se filmer och bilder allt för tidigt, innan de har hunnit etsa sina egna, riktiga minnen.
Inget av det här minns jag på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar