Krönika by Vix

Funktionshindrade är vi allihopa?

Statistiska centralbyrån säger att det finns nästan en miljon människor i Sverige mellan 16 och 84 år som är funktionshindrade. Men är egentligen inte alla människor funktionshindrade? Eller ingen?

Enligt ett papper jag har är jag funktionshindrad pga läs- och skrivsvårigheter. Jag är utredd och diagnostiserad med dyslexi vilket alltså är en funktionsnedsättning. Men för mig, i dagens samhälle, är det inte alls något stort hinder för att jag ska fungera. Jag har en dator som stavar rätt åt mig och jag kan lätt låna en ljudbok om jag skulle ha större besvär med läsning. Så jag upplever det inte som ett funktionshinder för mig.
Däremot har jag ett funktionshinder när det kommer till att ringa till främmande människor. Jag gör allt för att slippa ringa ett samtal där jag inte vet vem som kommer att svara på andra sidan genom att febrilt leta efter en mailadress eller helt enkelt skjuta upp samtalet så långt som möjligt. Om jag ändå blir tvungen att ringa så måste jag gå igenom noga i huvudet vad jag ska säga, innan jag lyfter på telefonen med kallsvettiga händer för att sedan prata med darrig röst. Detta är något som hindrar mig från att fungera på ett lätt sätt i vardagen. Jag måste ta omvägar för att få den information jag vill ha eller för att tillexempel boka en tid för ett möte.
Ett annat exempel på en oklassificerad funktionsnersättning är när min korta kompis ska hämta kakburken som står högst uppe på ett skåp, då är hon väldigt funktionshindrad. Eftersom köket inte är anpassat för hennes ringa längd så hindrar det henne att fungera i det rummet. Men när hon tar till ett hjälpmedel, som en stol, så försvinner plötsligt hennes hinder och hon kan lätt plocka ner kakburken utan problem, funktionshindret är alltså borta.
Det jag menar är att vi nog alla blir funktionshindrade, i olika situationer, och det som enligt samhället ses som funktionshinder, inte alls behöver vara det.
Om alla dörrar automatiskt öppnades när man närmade sig dem eller om alla trappor också hade en ramp så skulle inte en rullstolsburen vara hindrad att fungera i samhället. Dvs, så länge samhället är anpassat efter allas förmåga, skulle ingen vara funktionshindrad.
Självklart finns det ingen möjlighet att förändra hela världen så att den passar alla, det finns ju så många olika behov. Men istället för att mena på att det är personen i sig det är fel på så bör vi förstå att det är samhället som inte är tillräckligt anpassat för just den personen. Det är samhället som styr om den här personen är funktionshindrad eller inte.
Världen omkring oss är anpassat efter de ”normalas” behov. Men vad som anses vara ”normalt” kan vi alla vara med och påverka genom att ha en öppnare attityd för andra sätt att tänka. Ett funktionshinder är bara ett funktionshinder så länge personen känner sig hindrad att göra det den vill göra på det sätt som den vill göra det. Och visst har vi alla känt oss hindrade att göra det vi vill någon gång, av olika skäl. På så sätt blir vi 9 miljoner funktionshindrade människor i Sverige. Både du, jag och alla andra.