I had one but the wheel fell off

Pratade med farfar i telefon en stund ikväll. Min 88 årige farfar som aldrig kommer att dö. Det är lustigt att prata med farfar för han har så väldigt hög syn på sina barnbarn. Eftersom han bor i England ses vi väldigt sällan och hörs inte särskilt ofta heller. Jag vet inte riktigt vad pappa säger om oss när han pratar med honom annars, men farfar verkar tro att vi är underbarn. Han talar om hur han stolt berättar för alla han känner om hans barnbarn som har svart bälte i karate, om hans barnbarn som är så handsome, om hans barnbarn som är så aktiva och healthy.
Roligast av allt är att det nästan inte gått ett enda samtal mellan honom och mig då han inte berättat om vilken superb fotbollsmålvakt jag var när jag var liten. Till saken hör att jag slutade spela fotboll för att jag var ganska så värdelös och alldeles för bollrädd. Farfar trodde till för ungefär ett år sedan att jag fortfarande spelade fotboll och var målvakt när jag i själva verket la ner då jag var kring 12 år. I sitt naiva sinne fortsatte han alltså 5 år att berätta för folk han träffade vilken målvaktstalang han hade till barnbarn. Är det inte fantastiskt? Tänk om jag träffar de där människorna någon gång. Hur ska jag någonsin kunna leva upp till farfars bild om oss? Jag får jobba på det. Jag älskar farfar i alla fall.


-How di do di?
-I dodit very well thank you.