3 timmar i sträck satt jag idag med ett litet, 1 månad gammalt, knyte i min famn. Han heter Max och är kanske världens sötaste bebis. Han har en stor kalufs på huvudet och hans mun kan göra de mest roliga minerna. I 3 timmar satt jag med honom i knät och jag hade kunnat sitta där minst 3 timmar till.
Det är inte ofta jag får träffa små bebisar men trots det så känns det som det kanske mest naturliga att bära ett barn i mina armar. Att gå runt och vagga, se ögonenlocken falla tyngre och känna de korta, snabba andetagen lugna ner sig. Ingenting går upp emot det.
Jag vill ha en egen. Sen. Inte nu, men sen. Då ska jag ha ett eget knyte att bära runt på. Men dagar som denna, då man får spendera dom i närheten av en pytteliten, då vill jag att sen ska komma ganska fort. Men inte nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar