Mot alla odds

Jag är en otroligt känslig och blödig människa och det ingenting jag skäms för. Det är en gen jag har fått av min far då han är precis lika dan. Ibland kan det komma situationer då detta kan vara ett stort problem, till exempel då jag vill skälla ut en person men det blir helt omöjligt eftersom jag istället börjar storböla. Annars kan det vara besvärligt när jag sitter på bio, eller ser film med någon som jag inte känner så bra, och måste hålla tillbaka tårarna så mycket att jag får ont i både hals och bihålor.
Men det finns också gånger då det faktiskt är ganska skön att vara blödig, att ha det att skylla på när man brister ut i gråt för minsta lilla. Ibland är det rätt så härligt att bara få gråta.
Har ni följt programet "Mot alla odds"? Ett program om ett gäng människor, med olika funktionshinder, som ska ta sig genom öken, savanner och terränger i Afrika. Det ska färdas till fots, i rullstol, på proteser och annat i 150 mil på 4 veckor. En av grabbarna i gänget, Dennis, som har en CP-skada hoppade ikväll av expiditionen efter många tuffa dagar. Han grät, de andra deltagarna grät och självklart så grät även Vickie. Och det blev inte bara några tårar, nä, här storgräts det med näst intill hulkningar. Men det var skönt och det bästa med att gråta är att man oftast blir så mycket gladare efteråt. Det är trevligt.

.