Jag är ganska glad och lycklig och sånt men ändå finns det rätt så mycket ångest i mig just nu. Allt handlar egentligen om den ovisa tid jag har framför mig och vart jag kommer att hamna i höst. Imorgon säger jag och Bea upp lägenheten för gott vilket betyder att jag oavsett kommer bli tvungen att röra på mig. Jag hoppas ju med alla tummar och tår att jag lyckas ta mig in på utbildningen i Örebro och därmed kan flytta dit redan i sommar men gör jag inte det så vet jag inte riktigt hur det blir. Till mamma och pappa vill jag ju helst inte flytta tillbaka då det skulle kännas som ett riktigt bakslag efter ett år som självständig. Dessutom har jag bara ett litet rum kvar hos dom och där skulle inte alla mina saker få plats.
Och kommer jag inte in i Örebro så har två år kvar att studera i Umeå vilket betyder ännu fler och dyra resor fram och tillbaka till Örebro.
Och inte mycket är det jag kan göra åt saken för tillfället. Ändå känns det som att jag är värdelös som inte löser situationen.
Jag har så mycket krav och förväntningar på mig själv för tillfället så att jag nästan inte orkar med mitt eget tjat.
Jag ska vara trevlig, social och omtyckt. Jag ska vara vältränad, smal och snygg. Jag ska vara en bra flickvän men får inte glömma bort mina kompisar. Jag ska vara bäst på teckenspråk och det får jag inte misslyckas med. Jag ska bli bättre på svenska och samtidigt utveckla min engelska och min allmänbildning. Det ska hållas rent i lägenheten och godis det är förbjudet fram till påsk. Också måste jag hitta ett sommarjobb.
Jag känner inte att det finns läge att sänka kraven på mig själv heller då allting hänger på om jag klarar av allt detta. Jag måste helt enkelt stå ut och kämpa som sjutton så kanske jag kan få ro till hösten.
Det ser jag framemot.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar