I don't like mondays

Jag är lite ledsen. Fast helst av allt vill jag vara jätteglad. Jag vill skratta så att det gör ont i magen. Det var så längesedan.
Jag försöker väldigt ofta det där med att vara jätteglad. Försöker skratta åt saker lite överdrivet mycket vissa gånger men oftast känns det bara falskt och urfånigt. Ibland undrar jag om man kanske har växt ifrån de där sättet att vara glad på. Det där genuint glada som kunde bubblade ända från tårna. Jag saknar nog det lite grann.
Jag har läst inlägg från min gamla blogg ikväll som fått mig att tänka till lite. Det händer alltid när jag läser saker från äldre dagar, att jag tänker till.
Trots att inläggen verkar näst intill lika deppiga som i den här bloggen (jag har en tendens att bara skriva när jag nere) så minns jag den tiden som väldigt lycklig. Kanske berodde det på att jag hade så mycket människor omkring mig. Många fler än vad det finns idag.
Det gör mig lite ledsen. Att dem inte finns omkring mig idag. Eller, omkring mig finns de nog, men inte som goda vänner. Knappt som bekanta.
Hur träffar man och lär känna nytt folk när man blir äldre? Jag vill så gärna, likt under min gymnasietid, möta nya spännande människor men jag finner inget forum där det finns läge att lägga in en stöt.
Jag har tappat mitt självförtroende vad gäller min sociala kompetens då inte särskilt många jag möter idag verkar finna mig som en intressant människa. Det gör mig också lite ledsen. Det bidrar till en feghet som gör att jag sällan försöker ta kontakt, i rädslan av att bli nobbad.
Självklart finns det flera i min omgivning som jag tycker mycket om och jag uppskattar verkligen dessa vänskaper, men ibland känns det som att någonting fattas. Kanske ett telefonsamtal eller bara ett sms.
Jag vet egentligen inte och kanske kommer jag finna just det jag söker i en ny stad med nya möjligheter.
Hoppas verkligen det.
Jag bör sova nu men inser att det kommer bli svårt ikväll.
Jag måste ut ur det här mönstret nu.
Måste.
Där med basta.


Fake.