Sitter på jobbet igen och fördriver tid. Jobbar till kl 10 imorgonbitti. Hatar att vara tvungen att lämna David när han knappt kan ta på sig kläder själv. Men jag är ändå glad att det hände nu när vi faktsikt bor tillsammans och jag finns i samma stad. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att vara 70 mil ifrån honom när någonting sånt här händer. Ändå är det bara en hand det handlar om. Men det gör så ont i mig att se honom ha ont. Önskar att jag kunde ta över i alla fall hälften av smärtan. Tur att han är tuff!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar