Inatt ska jag sova ensam i lägenheten för första gången. Ensam i vår stora säng utan någon som försöker dra täcket av mig. Jag låtsas ibland bli irriterad på David för att han gör så men i själva verket uppskattar jag allt som påminner mig om att han är nära mig. Det finns ingenting härligare än att vakna i ottan och borra in ansiktet i hans lockar som nu blivit väldigt långa. Eller att ligga inlindad i hans trygga armar och känna värmen från hans bröst.
Jag visste faktiskt inte att man kunde älska en annan på det här sättet innan jag träffade David. Att kärlek kunde vara utmattande härligt. Så enkelt och utan krusiduller. Att vara med David är som att springa ett maratonlopp utan att bli det minsta trött.
Det känns därför rätt fantastiskt att vara ifrån honom en hel vecka nu. Fantastiskt för att jag redan nu kan ana det härliga pirret som kommer uppstå när vi ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar