702,7 km. Nästan som till Pluto (som förresten bara är en dvärgplanet) och tillbaka. Så långt går det inte att promenera, för jag har så djupa skavsår.
Imorgon nalkas jobb igen. Har blivit så bekväm av mig de senaste veckorna så nu känns det jobbigt att klockan är ställt på 09.00. Jag ska inte klaga, det är sovmorgon för de flesta som knegat på hela sommaren. Känns ändå hoppfullt med ännu en veckas semester sedan innan skolan startar veckan därpå. Dock längtar jag massor tillbaka till skolan. Saknar klassen och Lenas humor. Mest saknar jag teckenspråket.
Jag har megaballamycket mensvärk. Tänkte att ni var intresserade av att veta det. Ligger och åmar mig och ojjar mig och när det är som värst vill jag helst dö. Det är som att kroppen ger igen för de två månader då jag skippat lingonveckan. Liksom "Nä nu jäävlar Vickie ska du ha ont! Du ska inte få det lindrigare än andra. Du ska också lida! Känn på det här..." också hugger den mig med kniv i magen och jag blir halvt förlamad av smärta. Mycket behagligt, jepp.
Nä, jag ska inte beklaga mig. Inte efter att ha sett dokumentärenserien "En andra chans" som gick på SVT igår. Och när vi ändå är inne på den så kan jag ju rekommendera er att se den nästa vecka. Den är fin.
Nu ska jag sova. Åtminstone försöka. Verkar som att någon i lägenheten bredvid försöker lära sig vissla. Underhållande.
Godnatt
A thousand miles seems pretty far
But they've got planes and trains and cars
I'd walk to you if I had no other way
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar