Denna vecka har jag varit mycket uttråkad. Detta har bidragit till en hel del träning och det känns riktigt bra i kroppen. Dock är huvudet understimulerat. Jag antar att uttråkningen är mitt eget fel, eftersom jag inte direkt har kämpat för att få tag på kompisar. Skyller på att jag har bytt mobil och knappt har några telefonnummer men vet att det är en dålig bortförklaring då det i dag finns både de ena och de andra sättet att få tag på folk.
Jag skulle vilja sitta ute på balkongen och dricka en kopp te, eller varför inte ett glas vin, med en god vän och gå djupare in på saker. Lämna ytan med påtvingade skratt och "hur går det för dig med jobbet?", "Vad ska du göra i höst?" och "Fy vilket tråkigt väder det varit i veckan". Jag vill hellre sitta tyst och stirra ut i mörkret med en tanke bakom varje ord. Sånna stunder saknar jag. Vad har hänt med dom? Har vi vuxit upp och blivit för stora? Sånt vill jag aldrig bli för stor för.
Den här sommaren har innehållit alldeles för få endless nights. Det är på natten och i mörkret som man har som roligast. Alltid, är det så. Det har så många sena timmar bevisat för mig, många många gånger. Ge tillbaka mina nätter.
Det kommer en ny sommar. Tur det. Då gör vi ett nytt försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar