Skapar plats i hjärnan för annat att tänka på.

Jag är så fruktansvärt less på min kropp nu. Jag är så less på att ha ont och känna mig som en åldring. Jag försöker att inte klaga så mycket, hålla god min och tänka på att det finns människor som har mycket värre smärtor än jag, men ibland tar frustrationen över. Speciellt när jag tänker på att jag med stor sannolikhet kommer att få stå ut med detta i hela mitt liv, om än kanske inte konstant.
Det är så utmattande att hela tiden ha ont och det värsta är att det drabbar ens omgivning. Jag vill ju vara glad, spontan och aktiv som jag alltid varit, men ibland är det svårt och påfrestande.
Som grädde på moset har jag börjat må dåligt av medicinen jag äter mot stelheten och värken så jag försöker undvika dem de dagar ryggen känns något bättre men det resulterar i att jag aldrig får vara riktigt smärtfri.
Jag är i alla fall så otroligt tacksam över att ha David. Han är fantastisk som ställer upp på att promenera mitt i natten, massera, trösta och som överhuvudtaget står ut med mig när det är såhär.

Sådär. Nu ska jag försöka plugga med lite mindre tankar i huvudet. Värt att skriva av sig lite.